Saxofoner

har också många likheter med bleckblåsinstrument. Till exempel den koniska instrumentformen. Det gör att instrumentet delar akustiska egenskaper med både trä- och bläckblåsinstrument som horn och klarinett.

Saxofonen skapades först på 1840-talet av Adolphe Sax, varigenom det är ett relativt nytt instrument. Sax ville skapa ett instrument som, till skillnad från klarinetten som vid överblåsning ljuder en kvint högre, byter till en ton en oktav upp vid överblåsning. Det gör att samma fingergrepp kan användas i både lägre och högre oktaver.

Saxofonen användes ursprungligen i orkester- och militärmusik. Saxofonen har dock aldrig slagit igenom som symfoniorkesterinstrument, till stor del för att instrumentet utvecklades ganska långt efter symfoniorkesterns övriga instrument. De symfoniorkesterverk som har saxofonstämmor är oftast skrivna för altsaxofon.

Under 1900-talets första hälft slog saxofonen igenom som ett av de populärare instrumenten inom jazz och storband. Saxofoner används även inom dansbandsgenren. Några kända saxofonister är Charles Parker (1920-1955), Dexter Gordon (1923-1990), Per ”Ruskträsk” Johansson (nutida), Biggi Vinkeloe (nutida) och Melissa Aldana (nutida).

De vanligaste varianterna är sopransax (stämd i B), altsax (Ess), tenorsax (B) och barytonsax (Ess). Därutöver finns de betydligt ovanligare sopraninosax (Ess), C-melodisax (C), bassax (B) och kontrabassax (Ess). De minsta saxarna, till exempel sopransax, har oftast en rak instrumentkropp, medan de större är böjda för att det ska vara ergonomiskt möjligt att spela på dem.